Cannabis legalisering i Tyskland

Den nya tyska regeringen planerar att legalisera cannabis, äntligen! Utkastet till Cannabis Control Act skulle tillåta att den mjuka drogen licensieras för att odlas och säljas i specialbutiker till personer över 18 år. De största EU-länderna är i gott sällskap: Kanada legaliserade cannabis 2018. Ett antal amerikanska stater följde snart efter. I EU tog Luxemburg och Malta steget mot legalisering 2021. I Nederländerna har cannabis varit fritt tillgängligt i de berömda kaféerna sedan 1970-talet. Artikel 2 i den nederländska narkotikalagen (Opiumwet) förbjuder dock innehav av narkotika, inklusive cannabis och dess derivat. Det faktum att de nederländska myndigheterna trots allt tolererar försäljning på kaféer (så kallad gedoogbeleid) bygger på möjlighetsprincipen. Denna princip ger de nederländska utredningsmyndigheterna möjlighet att avgöra vilka brott som ska åtalas och vilka inte. På grundval av detta anser holländska åklagare att försäljning och innehav av begränsade mängder cannabis är acceptabelt.

Icke desto mindre märker vissa legaliseringsförespråkare en global rörelse bort från narkotikaförbudspolitiken och mot en mer liberal strategi för att hantera narkotika. Faktum är att det tyska tillvägagångssättet är inget mindre än en mindre revolution på över ett halvt sekel av cannabisförbud i Europa. Frågan kvarstår: Hur tänker Tyskland göra detta utan att bryta mot internationell och europeisk lag? Det här inlägget undersöker det juridiska skälet för att legalisera cannabis i Europa, de juridiska hindren som EG-domstolen tar upp och hur Tyskland försöker kringgå dem.

EG-domstolen Josemans dom

2010 meddelade EG-domstolen dom C-137/09 Josemans vs Burgermeester van Maastricht. I det underliggande fallet kämpade målsäganden Josemans, ägare till ett kafé i den holländska staden Maastricht, mot stadens stängning av sin restaurang. Borgmästaren hade beslutat att endast personer bosatta i Nederländerna skulle få tillgång till kaféerna. Syftet med denna förordning var att stävja drogturismen från Tyskland, Frankrike och Belgien genom att kräva ett holländskt uppehållstillstånd för att köpa cannabis i kaféerna. Käranden hade brutit mot denna förordning och hävdade att den diskriminerade EU-medborgare. Domstolen slog fast att alla narkotika, inklusive cannabis, är förbjudna i alla EU:s medlemsstater utom för strikt kontrollerad handel för medicinska och vetenskapliga ändamål (punkt 36). Eftersom cannabis som säljs i kaféer inte saluförs för de sistnämnda ändamålen och följaktligen inte kan komma in i det ekonomiska och kommersiella kretsloppet, utgör begränsningar av nationalitet inte ett brott mot principen om icke-diskriminering (punkt 42).

Om storskalig odling, handel och försäljning av cannabis utanför medicinsk och vetenskaplig användning är olaglig inom EU, hur kan länder som Malta, Luxemburg, Nederländerna och nu Tyskland legalisera cannabis för fritidsändamål? Svaret är att det beror på hur legalisering konceptualiseras. Inom EU har Luxemburg och Malta valt legaliserings-light, vilket tillåter konsumtion och odling för personligt bruk, medan kommersiell odling och försäljning fortfarande är förbjuden. Liknande policyer har utvecklats i Spanien och i mindre utsträckning i Belgien, där så kallade Cannabis Social Clubs underlättar personlig odling och konsumtion av cannabis. Ingen av dessa modeller är dock så ambitiösa som de tyska planerna på en så kallad full legalisering av cannabisanvändning.

Särskilt Nederländerna, med sin unika kafémodell, tittar på de tyska planerna med stort intresse – och förvåning. Landet hade kämpat i decennier för att legalisera utbudssidan av cannabisprodukter, vilket resulterat i vad kriminologer har kallat ett bakdörrsproblem: medan försäljning av cannabis i coffeeshops tolereras, är det fortfarande förbjudet att odla och köpa i bulk. Detta gör att coffeeshoparna inte har något annat val än att köpa produkten illegalt. Cannabis går ut genom ytterdörren lagligt och kommer in olagligt genom bakdörren. Orsakerna till denna fosterskada i den holländska cannabispolitiken ligger i europeisk lagstiftning och EG-domstolens rättspraxis, som strängt förbjuder odling och försäljning för andra ändamål än medicinska och vetenskapliga. Men om Nederländerna aldrig lyckades lösa detta problem, hur ska Tyskland då göra det? Har du hittat ett juridiskt kryphål i europeisk lagstiftning? Det kanske de har.

Förbud mot narkotika och EU-lag

För att förstå det tyska förhållningssättet hjälper det att först ta en ny titt på EG-domstolens Josemans dom. Förutom att betona det starka ömsesidiga beroendet mellan internationell och europeisk rätt hänvisar EG-domstolen till rambeslut 2004/757. I likhet med Schengenavtalet från 1990 handlar detta rambeslut om att hota och bekämpa illegal narkotikahandel med hjälp av brottsbekämpning. Dessutom fokuserar det på ett mer samordnat och harmoniserat tillvägagångssätt. Med Schengen och avskaffandet av gränskontrollerna inom EU fick narkotikahandeln ett enormt uppsving. Kampen mot narkotika krävde harmoniserade rättsliga och verkställande strategier, särskilt eftersom medlemsstaterna förde mycket olika narkotikapolitik. Till exempel, medan Sverige än i dag har en nolltoleranspolitik mot alla former av droger, har Nederländerna inte tagit narkotikarelaterad brottsförebyggande verksamhet på särskilt stort allvar på många år. I ett enat Europa har emellertid ett grundläggande drogproblem blivit tydligt: ​​ett lands politik kan ha stor inverkan på ett annat. Särskilt Tyskland brottas med detta problem. Tjeckiens slappa behandling av crystal meth-laboratorier har lett till en liten epidemi i grannlandet Bayern, med alla negativa konsekvenser som narkotikabrott, ökat behov av terapi och narkotikarelaterade dödsfall. Den holländska toleransen har täppt till domstolarna i tyska gränsstäder med brottmål relaterade till cannabissmuggling. Därför har Tyskland i åratal förespråkat ett förbudssyn på narkotikapolitiken och rambeslutet betonar harmonisering och samordning som en nyckelfaktor inom EU:s narkotikapolitik.

Den verkliga nyheten i rambeslutet återfinns dock i artikel 2 i rambeslutet. Här är odling av cannabis och andra droger inte förbjuden om ”det begås av gärningsmännen enbart för personligt bruk i den mening som avses i nationell lag. 2 var detta inget mindre än en mindre revolution inom narkotikapolitiken. Spanska domstolar tog nästan omedelbart upp bestämmelsen och införlivade den i sina avgöranden, vilket effektivt legaliserade odling för personligt bruk. Bestämmelsen är inte bara den rättsliga grunden för Cannabis Social Clubs-rörelsen som har vuxit fram i många medlemsstater, utan också för Luxemburgs och maltesiska synsätt. Ordalydelsen i artikel 2004 tillåter dock inte en långtgående legaliseringsmodell, som den tyska lagstiftaren planerar. Det tyska synsättet bygger i stället på artikel 2 i rambeslutet. Enligt denna är varje medlemsstat skyldig att ”vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att följande uppsåtliga handlingar, om de begås utan tillstånd, är straffbara, bland annat: erbjudande, utbjudande till försäljning, distribution, försäljning, leverans på alla villkor och förmedling. av droger”. De två avgörande orden i denna artikel är "omotiverade". Dessa utgör den rättsliga grunden för den tyska cannabiskontrolllagen, som anges i bilagan till densamma:

”Licensinnehavares lagliga handel med cannabis enligt Cannabiskontrolllagen omfattas därför inte av rambeslutet, eftersom det i dessa fall finns ett tillstånd enligt nationell lag.

Med andra ord, europeisk lag undantar medlemsländer från att vidta åtgärder mot handel med narkotika, inklusive cannabis, när sådan handel är laglig eller grundad på en lag. Nyckelfrågan är vad som gör narkotikahandel laglig? För att hitta ett svar på denna fråga hjälper en kort titt på internationell rätt eller EG-domstolens rättspraxis under de senaste 30 åren. Handel och odling av narkotika är tillåten om det tjänar vetenskapliga och medicinska syften. Artikel 7 i 1971 års konvention om psykotropa substanser tillåter tillverkning, handel, distribution och innehav av droger endast till vederbörligen auktoriserade personer i medicinska eller vetenskapliga anläggningar under direkt kontroll av, eller särskilt auktoriserade av, deras regeringar. De kräver också ett förhandsgodkännande. Även om internationell lag är mycket tydlig i frågan om licensiering och auktorisation för att hantera droger av alla slag, är inte europeisk lag det. Faktum är att varken Schengenregelverket eller rambeslutet nämner begränsningen till medicinska och vetenskapliga ändamål. Båda hänvisar dock direkt till internationell rätt och detta gör även EG-domstolen i sin rättspraxis. Den avgörande frågan är därför: Tillåter ordalydelsen i rambeslutet EU:s medlemsländer inget mindre än att avbryta hela EU:s narkotikaförbudssystem genom att ge dem möjlighet att juridiskt definiera vad som utgör en rättighet att odla och handla med cannabis?

Den tyska tolkningen av "omotiverad"

Vid första anblicken verkar detta långsökt. Harmonisering och samordning i kampen mot illegal narkotikahandel är den vägledande principen för EU:s narkotikapolitik, vilket särskilt betonas i rambeslutet. Hur skulle en bestämmelse som tillåter vilken medlemsstat som helst att välja bort förbudsordningen genom att legalisera praktiskt taget vilken drog som helst, främja detta mål? Även om det hade varit lagstiftarens avsikt hade man förväntat sig en mer detaljerad förklaring av ett så drastiskt steg. Men det finns inte ett enda ord om detta ämne i det kompletterande materialet till rambeslutet. Dessutom är denna ramförordning från början av 2000-talet, en tid då cannabisliberalisering var mer av en exotisk idé. Slutligen finns det rättspraxis från EG-domstolen, som sedan Horvarth-beslutet 1981 upprepade gånger har bekräftat det högtidliga undantaget för strikt kontrollerad narkotikahandel för medicinska och vetenskapliga ändamål.

Men vad talar för tolkningen av den tyska lagstiftaren, som i princip tillåter alla medlemsländer att skapa sina egna droglagar? Jo, först och främst ordalydelsen i artikel 2. Medan de internationella fördragen tenderar att använda termerna "auktorisation" och "auktorisation" när det gäller odling av läkemedel för medicinska eller vetenskapliga ändamål, talar rambeslutet uttryckligen om en "rättighet". "till. En rättighet är dock mer än ett tillstånd eller en licens. En rättighet kan skapas genom lag. Om rambeslutet inte innehåller några begränsningar förefaller det rimligt att medlemsstaterna själva bestämmer vad som utgör den aktuella rättigheten. När det gäller de internationella fördragen hänvisar artikel 2 endast uttryckligen till de europeiska fördragen (t.ex. slutsatserna från Tammerfors) när den kräver lagstiftningsåtgärder för att bekämpa olaglig narkotikahandel. De viktiga internationella fördragen nämns inte direkt. 1971 års Wienkonvention om psykotropa ämnen, som inkluderar det viktiga medicinska/vetenskapliga undantaget, nämns i artikel 1, men endast i relation till definitionen av droger. Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att rambeslutet borde vara ett steg mot en oberoende narkotikapolitik i EU som ger mer spelrum än de internationella konventionerna. Schengenavtalet och även EU:s narkotikahandlingsplaner från 2000 till 2004 lämnar dock inga tvivel om att medlemsländerna i de internationella narkotikakontrollkonventionerna är bundna av restriktionerna för medicinska och vetenskapliga ändamål.

Sammanfattningsvis talar de bättre argumenten för en snäv tolkning av begreppen ”utan rättigheter” som endast gäller vetenskapliga och medicinska ändamål. Tyska lagstiftare har tolkat ramverket bokstavligt, men det är osannolikt att det håller i rätten. Så den tyska cannabiskontrolllagen bygger på en mycket formell men tveksam tolkning av EU-lagstiftningen. Frågan kvarstår om vilka konsekvenser denna tyska väg kan få.

Slutsats

2019 fattade EG-domstolen en dom som skakade den tyska lagstiftaren till benet. I mål C-591/17, Republiken Österrike mot Republiken Tyskland, fastslog domstolen att den tyska infrastrukturavgiften för personbilar diskriminerade EU-medborgare. Tyskland hade antagit en lag som kräver att alla personbilar som använder de tyska autobahnerna ska betala en vägtull. Det är inget ovanligt. Höjdpunkten var dock att de tyska fordonsägarna kunde återkräva vägtullen genom sina skatter. EG-domstolen såg med rätta detta som en tydlig diskriminering på grund av nationalitet enligt artikel 18 i EUF-fördraget och avvisade den tyska lagen. Kommer Cannabiskontrolllagen att gå samma öde till mötes? Chanserna är goda. Liksom infrastrukturavgiften ignorerar Cannabis Control Act till stor del EU-lagstiftningen, EG-domstolens rättspraxis och andra EU-medlemsstaters intressen. Till exempel, hur tänker Tyskland stävja drogturismen till Polen, Österrike eller Danmark? Efter år av påtryckningar från sina tyska grannar har holländarna kopplat försäljningen av cannabis i gränsstäder till ett uppehållstillstånd. EG-domstolen ansåg att detta var lagligt och inte diskriminerande eftersom cannabis fortfarande är en förbjuden produkt enligt nederländsk lag. Därför kan det inte finnas någon rätt för EU-medborgare att köpa denna produkt. Men enligt det tyska lagförslaget skulle cannabis inte längre vara förbjudet. Detta skulle också eliminera möjligheten att begränsa försäljningen av produkten endast till personer bosatta i Tyskland, eftersom detta verkligen skulle utgöra diskriminering enligt EG-domstolens rättspraxis. Men hur skulle Tyskland då kunna ta itu med problemet med drogturism? Lagförslaget lämnar denna fråga olöst.

Det finns goda skäl för att legalisera cannabis: det kan hjälpa till att torka ut den illegala marknaden, lätta bördan på det straffrättsliga systemet, minska användarstigma och potentiellt minimera hälsorisker genom kvalitetskontroller. Ännu viktigare är att problemet med gatewaydrogen är mer hanterbart: de som köper ogräs från en återförsäljare erbjuds ofta hårdare droger också, ofta som ett gratisprov. Omfattande men försiktig legalisering av cannabis är en sund narkotikapolitik. Den måste dock ta hänsyn till de andra medlemsländernas intressen och vara förenlig med europeisk lagstiftning. Om denna rättighet inte längre är aktuell måste den ändras. Inom EU är det en lång och stenig väg. Det finns inga genvägar, inte ens för Tyskland.